Det här är det sista inlägget som skrivs i den här bloggen,
och det är inte Mamo som skriver det. Återigen är det Dotter 1 som är här och
kladdar. Men den här gången har jag inga bra besked att ge.
Mamo- Max- gick bort på morgonen den 23 oktober 2012, på sin
guddotters födelsedag, 47 år och 289 dagar gammal. Han hade kämpat hårt för att
orka komma och fira henne, och vi träffade honom nästan allihop vid det
tillfället. Han hade väldigt ont, så ont så han inte kunde sitta med oss utan
låg inne på en säng och slutligen fick LAH komma och ge smärtlindring, men han
var vid gott mod, skämtade och åt av mer eller mindre hela brunchbuffén (Så
klart! Det är Max vi pratar om, den Max
vi känner och som aldrig på några som helst villkor skulle kunna hindras från
att stoppa i sig godsaker!)
Döden var snabb och smärtfri, mycket mer smärtfri än hans
sista tid i livet. Jag tror att det var så han själv velat försvinna, utan
vetskap, utan vak från vår sida vid en sjukbädd och utan att krascha någon Porsche
i 180 km/h, utan smärta och med sin fru, vår mamma, vid sin sida. Han lämnar
efter sig inte bara henne utan fyra barn, tre barnbarn och en stor mängd vänner
och arbetskamrater. Nu är han hos sin första fru Sisia och ängladotter Anika på
en plats där ingenting gör ont och ingenting kan skada honom mer. För oss
väntar en tid utan pannkakor, utan konstigt inslagna kluriga presenter, utan
ordvitsar, utan snöskulpturer och julbelysning å det absurdaste, utan upprörda debattartiklar om sakers vara
eller inte vara, utan grillkvällar och utan drömmar om Lottovinsten; helt
enkelt en livstid utan Max? Nu är smärtan vår istället.
Tack till alla er som hört av er och delat vår sorg. Till
alla er andra: glöm inte Max. Minns den glädje, kämpaglöd och optimism han
uttryckte från allra första början och ända in till slutet. Han klagade aldrig,
på sin höjd kunde han erkänna att han hade lite ont i axeln de dåliga dagarna,
men han vidhöll alltid att det fanns andra som hade det värre, att det inte var
honom det var synd om utan barnen i Syrien och ensamma människor- i sina ögon
var han lyckligt lottad och han tänkte inte låta sig nedslås!
Sov gott Max. Det
kommer alltid finnas ett stort hål och en oändlig saknad på den plats mitt
ibland oss där du borde ha varit kvar.
Att vara är att vara i våra tankar och våra hjärtan