En liten beskrivning var många människor inte tänker på, för
att vara cancerpatient är inte alltid så lätt, jag har tack ock lov
en familj och fru som stödja mig genom allt jag går genom.....
Att få en lite stund per dag att prata med en sjuksköterska eller
undersköterska när man ligger på sjukan, kan göra det store
skillnad i en cancerpatients liv, skillnaden som säger att det är värd
att leva och kämpa vidare..
Inte alla har en familjen, make / maka , eller en partner som dom
kan prata med. Att förklara till en partner eller en familjen medlem
hur man känner sig, kan till viss del uppfattas, av en patient, som jobbigt.
Man vet att man är sjuk, men den känsla man få att vilja prata om det
gör det ännu jobbigare, men vill inte stå som en, man ska ha medlidande
med. Livet är inte " fair ", absolut inte... jag har vid ung ålder ( 25 ) redan
missad min förste fru, fem år senare min dotter ( jag var då 30 års ålder ),
jag blev igen lyckligt med att träffa min dagens fru, mina föräldrar dog
båda innan dom fyllde 50 år Min far dog från hjärncancer och min mor
från komplikationer vid diabetes och hjärta-stilstånd, Så ni ser att jag har
haft min del in livet, nu fajtas jag mot en obotlig cancer form som liknar
lungcancer, jag har 3 metastaser och blivit opererad 2 gånger för att få
bort en 3 cm stor tumör från min tarmen, så frågan är, har jag rätt att
klaga ? Nej, för den enkla orsaken att där finns människor som har det
tuffare än jag, och jag skulle inte vilja byta med dom, att byta med
människor i Syrien, eller en från dom länderna, Nej tack, inte byte plats
med människor i Sudan eller Kongo, ändra min livstyla till det livet som
levs i Afrikas inne länder, var man inte vet om det finns vatten eller mat
för nästa dag,
Nej, jag klagar inte, jag har alla hjälp från läkare och få vård jag behöver,
kanske kommer jag inte att överleva min cancer men jag har fått chansen
i alla fall.
Tack ni ville lyssna, det kändes viktig att skriva detta..
Att vara, är att vara, med dig !
att vara cancerpatient är inte alltid så lätt, jag har tack ock lov
en familj och fru som stödja mig genom allt jag går genom.....
Att få en lite stund per dag att prata med en sjuksköterska eller
undersköterska när man ligger på sjukan, kan göra det store
skillnad i en cancerpatients liv, skillnaden som säger att det är värd
att leva och kämpa vidare..
Inte alla har en familjen, make / maka , eller en partner som dom
kan prata med. Att förklara till en partner eller en familjen medlem
hur man känner sig, kan till viss del uppfattas, av en patient, som jobbigt.
Man vet att man är sjuk, men den känsla man få att vilja prata om det
gör det ännu jobbigare, men vill inte stå som en, man ska ha medlidande
med. Livet är inte " fair ", absolut inte... jag har vid ung ålder ( 25 ) redan
missad min förste fru, fem år senare min dotter ( jag var då 30 års ålder ),
jag blev igen lyckligt med att träffa min dagens fru, mina föräldrar dog
båda innan dom fyllde 50 år Min far dog från hjärncancer och min mor
från komplikationer vid diabetes och hjärta-stilstånd, Så ni ser att jag har
haft min del in livet, nu fajtas jag mot en obotlig cancer form som liknar
lungcancer, jag har 3 metastaser och blivit opererad 2 gånger för att få
bort en 3 cm stor tumör från min tarmen, så frågan är, har jag rätt att
klaga ? Nej, för den enkla orsaken att där finns människor som har det
tuffare än jag, och jag skulle inte vilja byta med dom, att byta med
människor i Syrien, eller en från dom länderna, Nej tack, inte byte plats
med människor i Sudan eller Kongo, ändra min livstyla till det livet som
levs i Afrikas inne länder, var man inte vet om det finns vatten eller mat
för nästa dag,
Nej, jag klagar inte, jag har alla hjälp från läkare och få vård jag behöver,
kanske kommer jag inte att överleva min cancer men jag har fått chansen
i alla fall.
Tack ni ville lyssna, det kändes viktig att skriva detta..
Att vara, är att vara, med dig !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar